Varje gång jag har läst om Stefan Krooks förslag till en ny ekonomisk modell, Laghum economy, har det varit något litet som skaver. Det han vill är viktigt, att göra det ekonomiskt rationellt att hushålla med planetens tillgångar. Det är ju precis vad ekonomin en gång var tänkt att hålla på med, eller hur?
Så med Krooks idé borde vi kunna styra marknaden i en mer hållbar riktning. Det verkar genomtänkt, har fått positiv respons och nu ska det forskas kring det hela. Men det jag känner är frustration. Och lite uppgivenhet.
Varför fortsätter vi tro att det är inom själva ekonomin lösningen finns? I ännu en modell som ska mäta, beräkna och prissätta det vi tror att vi förstår och vet att vi förstör.
Det finns redan en mängd ekonomiska styrmedel. Det finns skatter, subventioner, utsläppsrätter, olika typer av avgifter och internationella överenskommelser. Det finns metoder för att beräkna naturens värde och olika typer av klimatavtryck. Trots allt detta har världens utvinning av naturresurser tredubblats sedan 1970 enligt FN:s miljöprogram. Sju av nio planetära gränser är överskridna.
Betyder det att de ekonomiska styrmedel som finns saknar effekt? Nej, förmodligen inte – vem vet hur det hade sett ut utan dessa. Det borde dock få oss att fundera över vad det är de inte förmår förändra.
Dyker man ner i den forskning som finns inom de inte helt oviktiga samhällsvetenskapliga eller humanistiska ämnena så ställer man sig snart frågan: Tänk om problemet inte är att vi har satt fel pris på naturen utan att vi överhuvudtaget har skapat ett samhälle där naturen betraktas som något vi kan sätta ett pris på?
Tänk om problemet inte är att vi har satt fel pris på naturen utan att vi skapat ett samhälle där naturen betraktas som något vi kan sätta ett pris på?
Hittills har vi inte lyckats skapa några som helst ekonomiska system där ekonomisk verksamhet beskattas konsekvent. De med mest pengar utnyttjar skillnader mellan regelverk i olika länder och förlorade skatteintäkter är tillsammans med världens svarta ekonomi enorm. Det är i den verkligheten nya ekonomiska modeller förväntas fungera – den där vissa kan välja vilka regler de vill följa.
Ekonomin är inte ett neutralt system av regler som människor nödvändigtvis följer. Den är skapad av människor, präglad av intressen och formad av olika slags maktförhållanden. Så varför tror vi att en ny beskattningsmodell skulle förändra dessa förhållanden?
Ekonomin är inte ett neutralt system av regler som människor nödvändigtvis följer
Det finns en lång historia bakom den ekonomi vi lever i. Kolonialismen byggde på föreställningar om att vissa människor, landområden och naturtillgångar kunde göras till resurser för andras välstånd. Industrialiseringen och kapitalismen byggde vidare – naturen blev en råvara, människan en produktionsfaktor. Samtidigt lärde vi oss att tänka i uppdelningar – människan skild från naturen, ekonomin från samhället och förnuftet från känslan.
Vi tror numera att dessa områden går att förstå isolerade, utan varandra och den uppdelningen har varit enormt användbar för att skapa tillväxt. Men fyrkantigheten och det isolerande språket har också gjort det möjligt för oss att prata om framgång utan att i samma andetag behöva förhålla oss till de sociala och ekologiska konsekvenserna.
Vi kan glatt redovisa vinster utan att fullt ut behöva redovisa vad de har kostat övriga världen. Verksamheter kan kallas framgångsrika trots att de fortsätter bidra till att förstöra förutsättningarna för fortsatt liv. Och inom denna logik fortsätter vi att utveckla lösningar på konsekvenserna av detta utan att prata om varför problemen ens uppstår.
Och det är här min frustration sitter.
Det är inte så att det saknas andra perspektiv. Antropologen Arturo Escobar har undersökt hur västerländska föreställningar om utveckling och framsteg har trängt undan andra sätt att förstå välstånd, natur och mänskligt liv. Statsvetaren Elinor Ostrom visade att människor under rätt förutsättningar kan förvalta gemensamma resurser genom lokala institutioner, tillit och delat ansvar – utan vare sig privatisering eller statlig kontroll.
Inga obskyra idéer från marginalen direkt. Ostrom fick Nobels ekonomipris 2009. Ändå börjar och slutar samtalet om ekonomisk omställning med just ekonomin. Och i detta fall med skatter.
Ändå börjar och slutar samtalet om ekonomisk omställning med just ekonomin
Varför har vi så enormt svårt för samtal där vi låter socialantropologin, sociologin, historien och ekologin få samma självklara plats när vi pratar om hur våra samhällen ska förändras?
Troligtvis eftersom det är svårt och gör ont. Separationen mellan förnuft och känsla har gör det lättare att hålla dessa frågor lite framför sig och behandla dom rationellt. Frågor om makt, ägande, rättigheter och vem som får definiera vad som är värdefullt går inte att prissätta. Det är där det börjar göra ont: när vi tvingas ifrågasätta oss själva och ekonomins utgångspunkt.
Jag tvivlar inte det minsta på Stefan Krooks ambitioner. Styrmedel är viktiga för omställning. Men jag kan inte låta bli att undra varför vi om och om igen återkommer till just dessa lösningar, trots att vi vet att människor styrs av så mycket mer än priser.
Det är ju inte så att vi konsumerar bara för att priserna är låga. Vi gör det eftersom det betyder framgång, trygghet, identitet och tillhörighet. Vi konkurrerar inte heller bara för att det ger ekonomiska fördelar utan eftersom vi har skapat normer som säger att konkurrens är naturligt. Allt detta är socialt och kulturellt skapat. Det betyder att det går att förändra.
Den förändringen kräver dock något annat än ekonomiska styrmedel. Den kräver att vi vågar undersöka vilka vi blivit, både som individer och i grupp, vad vi har lärt oss att sträva efter och vad som egentligen betyder något. Inte att göra det billigare att göra rätt och dyrare att göra fel, utan syna varför vi gjort det socialt acceptabelt att göra fel överhuvudtaget. Och inte bara acceptabelt utan till och med rimligt och eftersträvansvärt.
Hittills har vi byggt ekonomier där det verkar rationellt att förstöra förutsättningarna för vår egen överlevnad. Stefan Krooks modell kan mycket väl göra det billigare att göra rätt. Men om priset är det enda som får oss att göra rätt har vi inte förändrat något. Vi har bara flyttat på siffrorna.
