Anna Branten: Har ”impact” blivit att tjäna pengar på klimatkrisen?

Det är jobbigt att vara en del av världens första undergångssekt som hade rätt. Att hela tiden behöva påpeka att tåget är på väg mot ett stup, huset brinner eller någon annan passande liknelse som ska få fäste och övertyga men istället få till svar att man är lite för negativ för just det rummet. Att budskap måste anpassas, tonas ner. Men när jag ser på de kriser som just nu är vår verklighet – akut klimatläge, förlust av biologisk mångfald, barn som dör i krig, sociala klyftor som vidgas - känns det svårt att hålla god min.

Vi befinner oss mitt i vad som kallas för metakrisen eller ”en rad sammanlänkade och förstärkande kriser som tillsammans skapar ett kaotiskt nätverk av problem”. Kriserna är alltså inte isolerade, dom är i själva verket symptom på ett djupare, underliggande problem. Det är som om ett virus har oss i sitt grepp, en tanke omöjlig att stå emot – att evig tillväxt är möjligt om vi bara gör tekniken ännu lite smartare, lite mer effektivt och fokuserar på vår egen, individuella roll i det hela.

Trots att vi ser ännu allvarligare problem torna upp så verkar vi inte kunna släppa tanken om att mer alltid är bättre – mer konsumtion, mer produktion, mer vinst. Trots att alla dessa handlingar bevisligen tar oss längre och längre ifrån långsiktig hållbarhet och mänskliga värden.

Oavsett vart jag vänder blicken så ser jag det, från hur vi behandlar naturen till hur vi betraktar varandra. Resurser fortsätter att utvinnas till sista droppen. Politiker pratar om sänkta skatter för dem som bidrar till störst utsläpp, "trickle-down"-effekten (tanken att de rikaste måste bli rikare för att något över huvud taget ska sippra ner till övriga) lever envist kvar, trots otaliga bevis för motsatsen. Det ekonomiska perspektivet styr allt – från rapporteringen av Northvolt till rubriksättningarna i affärstidningar som denna. ”Hur det går” för någon utifrån pengar som mått är fortfarande viktigare än vad man åstadkommer för effekter med det man ägnar sig åt.

Logiken har letat sig in överallt. Sociala frågor reduceras till individuella ansvar snarare än samhälleliga. Effektivitet och vinst har blivit det viktigaste måttstockarna för allt ifrån skolor till vården. Liv sugs ut från alla idéer som får framgång – de blir kopierade, replikerade och urvattnade. Från postit-lappen som en gång var en genial uppfinning med ett speciellt klister, nu med tusentals värdelösa kopior, till feminismen som landade som citat på t-shirts från H&M. Eller ”impact” som för några år sedan var en benämning på något som var ett alternativ till den rådande ekonomiska logiken men som nu handlar om hur man kan kapitalisera så mycket som möjligt på klimatkrisen.

För det är så logiken fungerar. Genom att förpacka viktiga idéer och rörelser som marknadsföringsstrategier förlorar de sin inneboende kraft, sitt syfte. Mer och större är alltid bättre – mer produktion, mer konsumtion, mer vinst – trots att priset vi betalar är vår egen framtid.

Budskapet är att det är dig det är fel på, inte systemet i sig.

Om vi ska lyckas stoppa tåget måste vi våga förändra alla dessa grundläggande incitament och berättelser som formar vårt sätt att leva, vår syn på naturen och vår relation till varandra. Vi kan inte längre fortsätta göra mer av det vi alltid har gjort. Ingen av oss.

Systemet vi tillhör är byggt för att ständigt växa på det här sättet och på att sprida sig utan hänsyn till andra värden än sin egen fortlevnad. I sin kärna är tankemodellen vi befinner oss i därför oförmöget att hantera vår tids komplexa kriser. Det styr inte mot långsiktighet och är inte riggat för att ge rum för eftertanke. Det går djupt dessutom – att prestera i systemet är ett mål i sig, snarare än ett medel för att tillfredsställa våra verkliga mänskliga behov.

Kraven på ständig produktivitet, att maximera vår kapacitet, att vi aldrig räcker till, skapar en kollektiv stress och en alltmer utbredd psykisk ohälsa – inte minst bland unga. Och lika bra som logiken - efter ett århundrade av finjusteringar – har blivit på att suga ut det som verkar ha liv och kunna bli lönsamt så är det bra på att stänga ute allt som inte följer den beprövade mallen. Och vi är många som stängs ute, om och om igen. Säkert du också.

Om du är kvinna, utrikesfödd, äldre eller befinner dig någonstans på skalan av någon diagnos där ditt tänkande är större och bidrar med andra perspektiv än de förväntade så stängs du sannolikt ut. Oftast subtilt, genom att inte få tillgång till samma spelplan som andra. Genom tystnad. Budskapet är att det är dig det är fel på, inte systemet i sig. I denna systematiska exkludering av det avvikande blir det väldigt tydligt: Det enda som värdesätts är det som omedelbart kan omsättas i vinst.

För varje ytterligare hektar skog som skövlas, för varje ytterligare plastbit som hamnar i havet, för varje nekad chans för den som vill ta en annan väg, växer en känsla av hopplöshet och ångest bland människor, inte minst bland unga. Eller hos oss i undergångssekten.

Men i denna till synes hopplösa situation finns små vägar ut, dörrar som kan öppnas. Som portaler till något nytt. Jag tror att betydligt många fler känner skavet än ger uttryck för det och jag börjar se små nätverk och gemenskaper växa fram. Människor som avbryter möten och famlar efter varann i sökandet efter andra vägar. Dessa alternativ - småskaliga och experimentella - är frön till andra sätt att bygga samhälle på.

De har olika inramning beroende på vad som är mest angeläget för just den gruppen - det lokala, det syftesdrivna, de kvinnliga perspektiven, den cirkulära marknaden, hälsosam finansiering eller beredskap. Dessa rörelser kanske inte kan konkurrera med de stora, dominerande aktörerna än, men de ger oss en hint om att en annan framtid är möjlig, erbjuder oss en möjlighet att börja se på värde på ett nytt sätt, där varje människa ges utrymme att bidra på sina egna villkor och där meningen med våra handlingar inte alltid måste mätas i pengar.

Dessa initiativ kan verka små och isolerade, men när de börjar kopplas samman de snabbt bli ett sätt att bygga resiliens och bli verkligt alternativ till det system vi lever i idag. Systemet som vi kanske också behöver börja kalla det för vad det är. Kapitalismen. Vi köpte den med hull och hår men priset blev för högt.

Kanske står vi inte bara vid en avgrund, utan också på tröskeln till något nytt och större. Det är hög tid att välja – vill du vara en passiv konsument i ett system som glömmer bort det viktiga eller en aktiv deltagare i en omställning som ger oss alla en chans till en framtid?