Camilla Bergman: Den omtalade grönt stål-rapporten har ett stort problem

Om jag för ett ögonblick tänkte att det skulle vara lugn och ro att dra igång en nyhetstjänst om impact-branschen så trodde jag fel.

Det senaste dygnet är ett bevis på det.

För er som inte kastar er över nyheter om grönt stål (helt okej) så har alltså Harald Mix, mannen bakom Northvolt, H2 Green Steel och Aira, för första gången fått ett gäng emot sig. 

Igår släpptes den första av tre rapporter, som granskar de bolag som leder omställningen inom grönt stål, bland annat H2 Green Steel. Rapporten har finansierats av välkända finansnamn som Christer Gardell, Rune Andersson och Carl Bennet.

Domen var som väntat inte nådig. Rapportförfattaren, nationalekonomen David Sundén, menar bland annat att tekniken inte har några konkurrensfördelar och kan bli omsprungen. Liksom att stålet inte kan anses vara fossilfritt eftersom det fortfarande kommer att innebära betydande koldioxidutsläpp.

Jag läser sida upp och sida ner med problem och risker, gärna vinklat på det negativa

Det är intressant läsning och det finns flera rimliga argument, som att det kan bli svårt att få tag på järnmalm av rätt kvalitet, inte minst lokalt.

Sådana här satsningar ska granskas, särskilt enorma sådana som får statliga stöd. Jag inser när jag läser rapporten att vi i media gjort ett dåligt jobb i frågan, och nu hakar vi ivrigt på med braskande rubriker när någon sticker ut hakan (jag själv inkluderat).

Problemet är att den 56 sidor långa rapporten är så ensidig, vilket nästan gör den svår att ta på allvar. Jag läser sida upp och sida ner med problem och risker, gärna vinklat på det negativa. Ett exempel som fick mig att frusta till: "Dessa extra utsläpp ska läggas till att H2GS stål inte är fossilfritt utan endast minskar utsläppen med 95 procent."

Men då glömmer man den största konkurrensfördelen av dem alla

Men framförallt missar rapporten en poäng som bara en nationalekonom anser är oviktig, och som sätter fingret på något många impact-entreprenörer upplevt i början av sin resa. Jag läser i slutklämmen:

Satsningarna i Norrland är inte banbrytande, varken i teknisk eller kommersiell mening. De baseras på välkända tekniker utan omvälvande effekter på produktionskostnader, kvaliteten eller anläggningsstorlekar. (----) Teknikerna i sig själva ger således inga konkurrensfördelar.

Jag tänker på när jag startade den här nyhetstjänsten som du läser. Någon hade kunnat göra en lång rapport om alla våra risker och potentiella problem, hur mediebranschen har låga marginaler och att AI kommer att radera alltihop.

Men då glömmer man den största konkurrensfördelen av dem alla: drivkraften att lyckas med det man gett sig in på. De allra flesta idéer är varken unika eller ens särskilt konkurrenskraftiga. Men entreprenören som drog igång dem har gett sig sjutton på att göra något lite bättre, och det drivet är värt mer än en banbrytande teknik.

En sak är säker: debatten om det gröna stålet är inte över än. Välkommen till en ny dag i impact-Sverige.

LÄS MER: Investerarens ord fick mig att inse – här finns affärer att göra