Hövdingen som vill förändra matsystemet – nu drar Ljusgårda igång nästa satsning

Det låter märkligt att poängtera att ett odlingsföretag inte drivs med ”gröna fingrar”. Men för grundarteamet i Ljusgårda handlar det hela tiden om det industriella perspektivet, med teknik, innovation och affärsutveckling som främsta beståndsdelar.

Kanske har det också hjälpt gänget bakom bolaget att motstå frestelsen att ta på sig för många hattar. I dagsläget är det väldigt tydligt vad Ljusgårda gör: två olika sorters sallad i påse. Fabriken utanför Tibro producerar 500 ton om året.

Däremot är det en smula flytande kring vad Ljusgårda är. Men vi återkommer till det.

Den stora salladskrisen

Ljusgårda grundades av Erik Lundgren, Magnus Crommert, Christoffer Barath och Andreas Wilhelmsson i slutet av 2017 efter det Erik Lundgren beskriver som ”den stora salladskrisen” under våren samma år.

”Det var frostnätter i södra Europa och därmed tomt på salladshyllorna här i Sverige. Jag hade följt teknikutvecklingen inom vertikalodling under ett par år och var oroad över klimatförändringarna. Så vi byggde en kopia av ett annat system i garaget och började testa oss fram.”

Det fanns tidigt intresse och köpvilja, men en krass sanning tog fäste i grundarnas företagsfilosofi.

”Man pratar ibland om att konsumenten är villig att betala ett högre pris för premiumprodukter som har lägre klimatavtryck. Men det stämmer inte. Allt handlar om pris – särskilt för en lågintresseprodukt som sallad i påse. Vi insåg att vi måste konkurrera på pris, och då måste det vi gör bli storskaligt.”

Nästa stora satsning

I området kring Tibro är man i gott sällskap med andra stora livsmedelsproducenter och fordonstillverkare. Den första egna fabriken stod klar 2021 med 7 000 kvadratmeter. Inom kort ska man börja bygga den 18 000 kvadratmeter stora anläggning som ska bli nästa fas med leverans från 2026. En satsning som pausades under krisåren.

Men det kostar att skala – lönsamhet ligger fortsatt ett par år fram i tiden. 2023 omsatte Ljusgårda 18,5 miljoner kronor netto (jämfört med 12,3 miljoner kronor netto 2022), med ett resultat på -91 miljoner kronor. I höstas tog man in 87,5 miljoner kronor i kapital till halva värderingen mot 2022, som då låg på 1 miljard kronor.

”Vissa månader har vi svarta siffror för den första fabriken, men vi har en del overheadkostnader för vår tillväxt.”

Det nya supernormala

Det var efter pandemin som man valde att bli lite spetsigare i sin kommunikation. Det försiktigt generiska Ljusgårda fick stå tillbaka för varumärket Supernormal Greens, som produkterna marknadsförs under. Namnet anspelar på en jämförelse med ”det normala”, alltså att odla grödor med mycket vatten, fossildrivna maskiner, bekämpningsmedel – och oändliga leverantörskedjor.

Men sallad i påse kommer knappast omkullkasta matsystemet. Erik Lundgren är i dag ansvarig för forskning och utveckling på bolaget – vd är Andreas Wilhelmsson – och han poängterar att det här bara är första steget.

”Vi labbar och testar hela tiden – vi går just nu igenom över 80 grödor för att sätta 4-6 som vi kan producera storskaligt i nästa fabrik. Så det kommer.”

Trots det starka svenska dagligvaruoligopolet ser Ljusgårda Norden som en marknad med stor potential framåt.

”Inomhusodling är en bra lösning i länder som antingen har svåra odlingsförhållanden eller långa leverantörskedjor. I Norden importerar vi väldigt mycket mat, så att bli mer självförsörjande är rätt väg framåt. Det normala sättet att odla kommer inte hålla i längden – det ser vi redan med torkan i södra Europa.”

Sallad kommer inte rädda oss

Så var det frågan om vad Ljusgårda egentligen är.

”Vi är inte ett salladsföretag, utan vi ser oss som ett ekosystemföretag som utvecklar teknik för att bygga storskaliga ekosystem. Det handlar egentligen inte om tekniken i sig, utan om hur vi bygger ihop det så att vi kan styra alla parametrar som påverkar plantans tillväxt och kvalitet. Sallad kommer inte rädda oss, men med den här tekniken kan vi odla nya grödor med betydligt högre näringsdensitet. Då blir det intressant på riktigt.”

‍Det låter som att det fortsatt kommer krävas mycket kapital?

‍”Absolut. Vi jobbar främst med svenska family offices som har en vision om impact. Med den nya fabriken ser jag att vi snabbt kommer kunna få ett bra kassaflöde. Det kommer aldrig bli dyrare än nu att producera, särskilt eftersom overheadkostnaderna inte växer lika mycket under tillväxtfasen.”

Samtidigt medger han att det är dyrt och svårt att vara tidig på en ny marknad.

”De senaste åren har filtrerat bort många konkurrenter. Nu kommer vi förmodligen ha ett mindre antal stora aktörer, samt lokala och småskaliga bolag som adderar värde med microgreens och andra premiumgrödor. Men den stora massan vill egentligen bara ha bra produkter till ett bra pris.”

Klimatförändringar i realtid

Och så var det frågan om var klimatdrivet egentligen kommer ifrån. Erik Lundgren härstammar nämligen från Samoaöarna, där han har en stor släkt (”mamma har 12 syskon”).

Själv är han hövding i en familj med ungefär 1 200 medlemmar.

”Samoa är en stor del av min identitet och drivkraft. Man upplever klimatförändringarna i realtid där – redan vid 1,5 grader försvinner en stor del av mitt land. 2-2,5 graders uppvärmning blir en rent existentiell fråga. Min pappa är biolog, så det har alltid varit mitt mål att hitta en plats där jag kan bidra med lösningar.”

‍“Det kommer att krävas oerhörda insatser för att vända den här skutan”

Hans stora uppvaknande var insikten om att matsystemet står för en tredjedel av de globala utsläppen.

”Det borde få en tredjedel av medieutrymmet. Vi fokuserar på väldigt mycket annat, men mat kan vi inte leva utan – till skillnad från fossila transporter. Det kommer att krävas oerhörda insatser för att vända den här skutan.”

Vad innebär arbetet som hövding egentligen?

”Man kan jämföra det med att sitta i kommunfullmäktige. Byarna består av ett antal storfamiljer, och ansvaret är att fatta de stora besluten om mark, mat och levandemiljö. Många har bara rinnande vatten två dagar i veckan, och tillgången till stabil elektricitet kom ganska nyligen.”

Många frågor rör regnskogen.

”Att skydda regnskogen ser jag som mitt största ansvar. Det kommer ofta in kinesiska bolag med mycket pengar, och då handlar det om att kunna stå emot. Jag kommer in med ett västerländskt perspektiv som kan vara ganska bra. Det största hotet för Samoa är klimatförändringarna. Det näst största är dåliga affärer.”

Med sina dubbla identiteter ser Erik Lundgren svart på vitt hur viktigt det är att skapa klimaträttvisa.

”Samoa, Fiji, Tonga – och andra öar i Söderhavet – är väldigt små länder utan röst. Men de drabbas hårdast. Vattennivåerna stiger och korallerna dör. Vi läser om det här hemma ibland. Där är det vardag.”