Jag brukade också dissa riskkapital – men en sak fick mig att tänka om

Det är populärt att dissa riskkapital just nu, när marknaden svängt om och premierar lönsamhet före kraftig tillväxt.

Jag vet – för jag brukade själv vara en av dem som lite föraktfullt rynkade på näsan åt entreprenörer som stängde enorma kapitalrundor, fick massor av uppmärksamhet i media och anställde som om det inte fanns en morgondag.

Framförallt störde jag mig på – och gör i och för sig fortfarande – att man så ofta blandade ihop äpplen och päron. Allt för många levde i tron att de drev ett massivt techbolag, när de egentligen bara var ett vanligt företag där den största värdet var personalen. Några tiotals miljoner i riskkapital skulle inte få bolaget att ”skala” – snarare byggde man en osund, slösaktig kultur och en ohållbar affärsmodell.

Det är så typiskt vår samtid, att alltid utgå från att det som gör att man själv tjänar mest pengar är bäst

Men faktum är att jag börjat bli alltmer positiv till riskkapital – och det är tack vare att jag startat Impact Loop och varje dag kommer i kontakt med impact-bolag.

Bortsett från att de som kritiserar riskkapital ofta har det ganska ekonomiskt bra ställt själva (bara en sådan sak som att kunna jobba utan lön första året är faktiskt få förunnat), så har jag nämligen insett att det finns ett perspektiv många som dissar riskkapital glömmer:

Det största argumentet mot riskkapital är ju att man förlorar en del av sitt bolag. Vilket förstås är en rimlig poäng – det vet jag själv som gav bort en del av Impact Loop i utbyte mot fem miljoner kronor från affärsänglar.

Men – radikal tanke! – tänk om det viktigaste inte är att maximera värdet för en själv? 

Tänk om man har en dröm, en skyhög ambition att bidra till något stort, något viktigt – och en inneboende stress att världen som vi ser den snart inte finns längre? Att det faktiskt är bråttom?

Tänk om man inser att det inte går att bygga en batterifabrik med två tomma händer och ett nystarts-lån från Almi?

Det är så typiskt vår samtid, att alltid utgå från att det som gör att man själv tjänar mest pengar är bäst. I stället för att tänka tvärtom: Vad behöver göras här i världen? Och hur gör jag det på bästa sätt: ensam – eller med riskkapital, lån och bidrag och ett större team redan från start?

Förra veckan träffade jag flera av personerna bakom H&M- och Vargas-ägda Syre, som ska bygga storskalig produktion av återvunnen polyester.

Ingen av dem är största ägare i bolaget, men det är inte det som är det viktiga. De har hoppat på Syre för att dra sitt strå till stacken i en smutsig textilbransch, och för att utmaningen är för spännande för att tacka nej till.

Dessutom, om vi nu ändå ska tänka på vad som är mest ekonomiskt gynnsamt: Att Syres vd Dennis Nobelius skulle knåpa ihop en liten textil-återvinnings-manick med egna sparpengar för att äga allt själv – eller att han äger en mindre del av ett bolag som precis tagit in en halv miljard och ska bygga fabriker över hela världen?

Detsamma gäller för övrigt även mig. Jag hade kunnat driva Impact Loop som en enmansfirma under de första åren, till dess att jag knåpat ihop tillräckligt för att anställa en till reporter. Jag har gjort det förut med en tandläkartidning. Det gick visserligen ekonomiskt bra, men dels var det urbota trist att vara ensam – men framförallt blev det liksom aldrig något större än jag själv.

Betyder det att alla ska ta in riskkapital? Svar: Nej. Men fler borde våga tänka stort och bortom sig själva – det skulle inte bara världen tjäna på, utan troligtvis också en själv.