Ola Wong: Därför måste vi prata om renen i rummet

Detta är en debattartikel. Skribenten ansvarar själv för sina ställningstaganden i texten.

Kritiska mineraler har kommit upp på agendan när USA och Donald Trump vill förhandla till sig Ukrainas i det omtalade mineralavtalet.

Men frågan är minst aktuell hemma i Sverige.

Sverige har betydande fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller och råvaror som är viktiga för tillverkning av allt från halvledare till batterier för elbilar. I Europas gröna omställning är dessa avgörande.

Det är bara en sak folk inte vågar prata om, särskilt inte inom impact-rörelsen: Elefanten i rummet. Eller ska vi kanske säga renen?

Trots att det bara rör sig om några tusental renägare tar samebyarnas renskötsel nära halva Sveriges yta i anspråk. Varje försök till gruvsatsning, vindkraft, och så vidare möter de med motstånd.

De blir regelbundet uppbackade av tunga röster inom den svenska kulturvärlden och av påtryckargrupper som Amnesty, som utmålar gruvor som någon form av brott mot mänskliga rättigheter. De släppte nyligen en rapport med den våldsamt överdrivna rubriken Just transition or green colonialism – how mineral extraction and new energy projects without free, prior and informed consent are threatening Indigenous Sámi livelihoods and culture.

De vill alltså ge renägare vetorätt mot nya projekt, trots att renskötare är en minoritet även inom den samiska gruppen. Uttrycket "just transition" har blivit hett i klimatrörelsen under senare år.

Varje försök till gruvsatsning, vindkraft, och så vidare möter de med motstånd

I en infantiliserad debatt måste man vara tyst om alla de vuxna och tråkiga intressemotsättningar som sameaktivismen innebär. Om vi vill ha en grön omställning, grön el och batterier och inte bara dumpa miljöproblem dessa medför på mindre nogräknade länder och aktörer måste länder som Sverige ta ansvar. Men när målkonflikter som denna ska beskrivas i medierna och i kulturvärlden sker det som regel med renägarnas intressen som vinkel och samer i offerrollen.

Jag pratade för inte så länge sedan med en mycket tung aktör inom den gröna omställningen, en person som annars är känd för att prata klartext om problem. Men inte heller denne vågar säga något om rennäringen offentligt. Den som gör det riskerar att hudflängas.

Jag fick själv känna på det i ett seminarium på bokmässan förra året, som hade temat Sápmi. Jag tyckte att jag sade något självklart.

Kommunistpartiets ledare Xi Jinping har en klar plan för ekonomisk krigsföring. En avgörande del är att utveckla vad han kallar "assymetriska mördarklubbor", det vill säga avgörande teknologier som andra länder måste importera från Kina.

Landet dominerar redan inom sällsynta jordartsmetaller och produkter dessa används inom: batterier, drönare, elbilar och ny energi. Kinas beslut i december att begränsa exporten av viktiga mineraler som antimon, gallium och germanium har skakat om världsmarknaden. Priserna på vissa mineraler har ökat dramatiskt – antimon steg med hela 250 procent under 2024.

Om det blir krig mellan USA och Kina kommer Natolandet Sverige vara beroende av Xi Jinpings välvilja. Fråga uigurerna i den resursrika Xinjiangprovinsen hur stor denna välvilja är. De har fog för att kunna tala om "brott mot mänskliga rättigheter" för att beskriva sin situation.

Partistatens dominans över leverantörskedjor till ren energi innebär att vi blundar för massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter och miljön. För att minska dessa övergrepp måste vi acceptera gruvor och den miljöpåverkan dessa innebär även i Västvärlden, som Seaver Wang och klimatekonomen Ted Nordhaus skriver i artikel The Hidden Trade-Offs of Climate Policy i magasinet Foreign Policy.

För att minska dessa övergrepp måste vi acceptera gruvor och den miljöpåverkan dessa innebär

I detta desperata läge hittade gruvbolaget LKAB Per Geijer, en fyndighet med sällsynta jordartsmetaller som bedöms vara tillräckligt stor för att kunna möta en stor del av EU:s framtida behov för tillverkning av de permanentmagneter som krävs för elmotorer.

Den nya EU-förordningen om kritiska råvaror, som blev svensk lag i maj 2024, ger dessutom Sverige en nyckelroll i unionens ambition att minska beroendet av import från Kina. Samiska intressen är den största stötestenen för att detta ska bli verklighet. Lokala renar passerar nämligen platsen för gruvan på väg till vinterbete.

Detta borde inte vara ett så stort problem. Särskilt inte med tanke på att renägarna redan i nuläget fraktar renarna på lastbilar när de behöver det. Samma historia upprepas på ställe efter ställe.

Bergsstaten sa nej till brytning i Kyrkberget utanför Storuman. Detta trots att fluoriten som var planerad att brytas är av särskild betydelse ur nationell och säkerhetspolitisk synpunkt. Det är självklart viktigt att gruvägare tar långsiktigt miljöansvar och att hänsyn tas till naturvärden. Men om det ligger enorma värden för klimatet, frihet och ekonomin för hela Europa i den ena vågskålen och några renar i den andra, då är valet ganska lätt. Om man tänker efter lite.

Så nästa gång du ser någon efterlysa grön omställning eller oroar sig över Europas beroende av diktaturer – våga prata om renen i rummet!