REPLIK: Vi måste sluta skamma folk om plasten

I onsdags skrev Impact Loop om Sveriges toppmoderna plaståtervinningscentral i Motala som behöver hyra ut sin kapacitet för att "vi svenskar är för dåliga på att källsortera".

Och ja, vi behöver gå mot ett cirkulärt samhälle – men att lägga allt ansvar på konsumenten håller inte. 

Jag tänker på hur oljeindustrin för några decennier sedan lyckades skifta hela narrativet kring växthusgaser. Från att handla om att vi behöver ta upp mindre ur marken, till att istället fokusera på varje persons individuella “carbon footprint”. Precis som med olja för energi så är detta ett systemproblem, och att skicka ner ansvaret på individen kommer som bekant inte lösa det. Men det kanske håller oss sysselsatta och skamsna nog att inte ifrågasätta systemet? 

För att plaståtervinning är lösningen stämmer helt enkelt inte. De allra flesta processer kräver “virgin plastics” (alltså att man tar upp olja ur marken och gör det till ny plast), bland annat eftersom plasten förlorar i kvalitet och funktionalitet när man återvinner det (källa).

Att plaståtervinning är lösningen stämmer helt enkelt inte

Oljeindustrin – som alltså pumpar upp olja ur marken för att göra plast – vet om detta. Det står tydligt i deras årsredovisningar att (ny) plast kommer att ersätta andra intäktskällor när samhället elektrifieras och de tappar intäkter på annat håll. De vill trippla sin produktion de kommande åren. Även om man sätter på skygglapparna och låtsas att plaståtervinning är 100 procent cirkulärt så går ekvationen på 9 procent global återvinning och tillväxttakt (utsläppstakt) inte ihop.  

Vad är problemet med det då, plast är ju ett funktionellt material? Nej, det är funktionellt ur perspektivet att det är billigt att tillverka, men ur perspektivet humanitär och planetär hälsa är det helt dysfunktionellt. 

Det finns väldigt mycket forskning som visar att plast, kemikalierna i det, och de mikro- och nano-plaster som blir, är ett mycket större problem än vi trott. Mikroplaster finns idag överallt, även där det inte förekommer, så som på polerna och orörd regnskog, eftersom de finns överallt i luften, vattnet, och inuti mikroorganismer. (källa) 

Inom EU strör vi ut 0,5 ton mikroplaster per år på våra åkrar. Det kommer från slam från reningsverk, vilket alltså innebär att det är mikroplaster som passerat genom våra kroppar.

Mikroplasters utbredning i naturen stör biologiska processer. Till exempel ändrar de hur vatten rinner i jord, hettar upp sand – och dödar mikroliv som maskar. I luften blir de till föroreningar som påverkar vår hälsa ochmolnbilding – och kan till och med bidra till uppvärmning i atmosfären. 

I våra kroppar hittar man mikroplaster i alla organ och speciellt oroande är det i endokrina organ, reproduktionsorgan (testiklar/sperma , moderkaka) och i hjärnan (det har precis kommit ut nya studier som visar en ackumulering i hjärnvävnad). Utsläppen av mikro och nano-plaster är ett stort biologiskt experiment som vi alla tyvärr är försöksdjur i, utan att vi bett om det. 

Det är ett stort biologiskt experiment som vi alla tyvärr är försöksdjur i, utan att vi bett om det

Även den cocktail av kemikalier som används i plast för att ge dess funktion, färg och form är en del av problemet. Många av dessa kemikalier är bevisat cancerframkallande eller hormonstörande, trots det så finns det inga krav på att producenterna ska redovisa vad som är i materialen. Istället fortsätter vi att producera dem. Vi är idag långt utanför “the safe operating space for humanity” på den planetära gräns som detta är kopplat till, kallat “novel entities”. (källa)

Vi behöver gå mot ett cirkulärt samhälle, och den plast som redan finns i systemet ska vi så klart återvinna så många gånger vi bara kan. Dessutom sänder våra individuella handlingar en viktig signal till vår omgivning – att detta är något som vi bryr oss om, vilket kan bidra till en "social tipping point".

Men lösningen på problemet ligger inte på individnivå. Ingen av oss har bett om detta. Ingen av oss tycker det är en bra idé att nyfödda spädbarn har mikroplaster i sig, att vi utsätts för kemikalier som gör män infertila, att vi får i oss plast och kemikalier när vi dricker takeaway-kaffe. 

Låt oss inte göra samma misstag med plast som vi gjorde på 2000-talet kring växthusgaser. Istället behöver vi skifta  narrativet från individen till systemet – och så snabbt som möjligt stänga av kranen vid källan.

Fler källor här och här, liksom boken A poison like no other av Matt Simon.