Det är lätt att känna oro över hur vi pratar om klimat i dag. "Klimatteknik" har blivit "energisäkerhet". "Omställning" har blivit "konkurrenskraft". "Avkarbonisering" har blivit "effektivisering".
För den som i åratal byggt argumenten för klimatets betydelse kan skiftet kännas som att bli rånad mitt på ljusa dagen. Rubrikerna gör det lätt att tro att vi har tappat modet kring klimatomställningen, och drar oss tillbaka till omskrivningar precis när vi borde trycka på som mest. Har vi gått och blivit fegisar? Vänt kappan efter vinden?
Har vi gått och blivit fegisar?
Men i så fall läser man situationen fel. Det som händer med klimatspråket har hänt många gånger tidigare i historien. När en idé går från marginalen till mainstream förändras nästan alltid språket omkring den. Protestens språk ersätts av praktikens. Moralens språk ersätts av ledningsgruppens. Inte för att den moraliska grunden försvinner, utan för att idén har börjat vinna.
Ta sanitet som exempel. På 1800-talet drevs frågan om rent vatten som en moralisk nödsituation. Kolera dödade tusentals människor och reformister argumenterade med desperation för avloppssystem och rent vatten.
Motståndet var massivt. Det var för dyrt, sades det. Skatter skulle behöva höjas. Marknaden borde lösa det.
Men när städer började investera visade det sig att sanitet inte bara räddade liv. Det ökade produktiviteten, lockade arbetskraft och gjorde fastigheter försäkringsbara. Rent vatten slutade vara ett moraliskt krav och blev till infrastruktur. Och språket följde efter. "Kolerafritt vatten" blev kommunal infrastruktur, och "public health crisis" blev "civic improvement."
Samma sak hände med arbetsmiljö. Det som började som en kamp för arbetares rätt att komma hem levande blev med tiden "risk management" och "operational excellence". Företag upptäckte att säkrare arbetsplatser också gav bättre produktivitet.
"Kolerafritt vatten" blev kommunal infrastruktur
Under lång tid var klimatargumentet nästan enbart moraliskt. Vi talade – med all rätt – om stigande hav, kollapsande ekosystem och ansvar inför framtida generationer. Problemet var att tekniken länge inte kunde bära argumentet ekonomiskt. Så är det inte längre.
Solenergi har blivit över 90 procent billigare på ett decennium. Batterilagring har följt samma kurva. I dag är ny förnybar energi billigare än fossila alternativ på de flesta marknader. Kapitalet har sett det. Industrin har sett det. Geopolitiken har sett det. Det är därför språket förändras.
Där man talade om klimatanpassning talar man nu om resiliens. Där man talade om uppoffring talar man nu om konkurrenskraft. Inte nödvändigtvis för att ambitionen har minskat, utan för att argumenten har mognat.
Där man talade om uppoffring talar man nu om konkurrenskraft
När USA:s största klimatinvestering klubbades igenom 2022 kallades den inte klimatlag. Inflation Reduction Act såldes på löften om billig energi, jobb och stärkt industri. Det ekonomiska argumentet hade redan då blivit starkare än det moraliska.
Det här är viktigt att förstå, särskilt för oss som bryr oss om omställningen. För när man befinner sig mitt i en rörelse kan språkförändringen kännas som något negativt. Den stora risken är att vi misstolkar ögonblicket och ser språkförändringen som en reträtt, när det i själva verket kan vara ett tecken på seger.
Det betyder inte att det moraliska argumentet blivit irrelevant. Tvärtom. Det var det som byggde koalitionen från början. Men när en idé verkligen vinner slutar den tillhöra en rörelse och börjar tillhöra en ekonomi.
Det är så det ser ut när en idé vinner. Inte att alla skanderar samma ord. Utan att alla bygger samma sak – av olika skäl, på olika språk, samtidigt.
Sofia Lindelöw, vd på Norrsken Foundation