Stockholm Wood City har redan skapat internationella rubriker som ett banbrytande steg mot hållbar stadsutveckling. Med sina 250 000 kvadratmeter träbyggnader, kontorslokaler och bostäder, positioneras den nya stadsdelen i Sickla som världens största urbana projekt av sitt slag. Men trots de höga ambitionerna och den tekniska innovationen sätter detta projekt också fokus på de utmaningar som finns med att bygga hållbart – särskilt när det gäller social hållbarhet. För vem tar ansvar för de som kanske inte längre har råd att bo kvar?
Som student har jag följt projektet genom mitt examensarbete, där jag försökte förstå de komplexa frågorna kring hållbar stadsutveckling. På ytan ser Stockholm Wood City ut att vara ett stort kliv framåt för hållbarheten i byggbranschen, med minskade koldioxidutsläpp och ett innovativt användande av trä som byggmaterial. Enligt preliminära siffror minskar projektet utsläppen med upp till 40 procent jämfört med traditionellt byggande, vilket är imponerande i en sektor som står för en stor andel av både de nationella och globala utsläppen. Studier på träbebyggelse på flerbostadshus och dess positiva effekt på klimatet har även bekräftats från Luleås universitet.
Utöver själva byggmaterialet finns det flera aspekter av projektet som är värda att lyfta fram som positiva. Att testa nya tekniker och metoder på en så stor skala är ett viktigt steg för framtidens byggande. Genom att återbruka material från rivna byggnader och integrera förnybara energikällor, visar projektet vägen för en mer cirkulär ekonomi inom stadsutveckling. Dessutom kan utvecklingen av Sicklaområdet, som historiskt sett har dominerats av industri och handel, ses som en möjlighet att revitalisera en del av staden som länge har varit i behov av förnyelse.
Men det finns också en annan sida av myntet. Hur hållbar är egentligen en stadsdel om inte alla har råd att bo där? Detta är en fråga som Stockholms trästad sätter i skarpt ljus. Den moderna stadsutvecklingen har under de senaste decennierna sett en förskjutning från statligt drivna projekt till en allt större dominans av privata aktörer. Med denna förändring följer innovation och hållbart byggande, men också en risk för ökad ojämlikhet. När hyrorna och bostadspriserna speglar kostnaden för att bygga hållbart, blir frågan om social hållbarhet allt mer tongivande.
Norra Djurgårdsstaden är ett exempel som belyser denna friktion. Trots ambitionen att skapa en stadsdel med en balanserad mix av bostadsrätter och hyresrätter, har de höga boendekostnaderna gjort det svårt för många att flytta in. Resultatet blir att endast vissa socioekonomiska grupper och en stor den av samhällsbyggande grupper kan dra nytta av de hållbara miljöerna, vilket i praktiken undergräver den sociala hållbarheten. Forskningen kring hållbarhet inom stadsutveckling har ett begrepp på detta “premium ecological enclaves".
Stockholm Wood City har försökt adressera dessa frågor genom att skapa sociala ytor och förbättrad mobilitet i området genom till exempel nya mobilitetshubbar i Skickla som förbinder de nya transportinfrastruktur som kommer utvecklas de kommande decenniet, men den mest centrala frågan kvarstår: Vem har råd att bo där? Vems ansvar är det att säkerställa att inte bara ekologisk utan också social hållbarhet prioriteras i sådana projekt?
Svaret ligger troligen i ett mer balanserat samarbete mellan offentlig och privat sektor. Den privata sektorns ekonomiska intressen kan ofta kollidera med den offentliga sektorns långsiktiga mål för social rättvisa och hållbarhet. För att navigera dessa utmaningar behövs nya modeller för samverkan där sociala värden inte bara blir en fotnot utan en central del av utvecklingsprocessen. Offentliga investeringar, regleringar och incitament kan skapa en miljö där social hållbarhet blir lika viktig som ekologisk och ekonomisk. Detta kan på sikt skapa möjligheter for den privata sektorn att ha möjlighet att satsa på fler aspekter av hållbarhet.
Stockholm Wood City är en viktig milstolpe för hållbar stadsutveckling och Sverige som kombinerar vårt lands kärnprodukt till något användbart och storskaligt inom stadsutveckling. Men om vi ska kunna kalla det fullt ut hållbart, måste vi säkerställa att det är en stadsdel för alla – inte bara för de som har råd. Det är en utmaning som kräver ansvarstagande från både offentlig och privat sektor, och en påminnelse om att hållbarhet aldrig kan reduceras till enbart miljövänliga material och tekniker. Det måste också inkludera människorna som ska bo och leva där. Endast genom att förena dessa olika dimensioner av hållbarhet kan vi skapa framtidens städer som är både ekologiskt och socialt hållbara.