Nicklas Wallberg: Hjälp! Vad hände med bolagsformen som begränsar vinst?

Förra veckan samlade vi generalsekreterare, investeringschefer och experter på rundabordssamtal i en konstnärlig lektionssal på Handelshögskolan. Insikterna var många, diskussionerna varma och frågorna spännande.

En tråd som kändes het var hur vi bäst kan “upcycla” existerande infrastruktur. På så sätt behöver vi inte komma på något nytt häftigt – utan något coolt och gammalt. Känns spontant hållbart, tänker jag.

Men för att lyckas med detta behöver vi er hjälp.

Vi har nämligen tittat på en bolagsform som verkar fallit i glömska, men som kanske skulle kunna vara något för oss att ta tag i. Den kallas för Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, eller kort och gott SVB.

Känner du inte till den? Du är inte ensam. Vad vi vet är följande:

• Bolagsformen SVB skapades år 2005 av Socialdemokraterna som en strategi för att begränsa vinstuttag i välfärdsbolag. Detta var innan de stora koncernerna inom skola och omsorg etablerade sig.
• Förhoppningarna var höga att detta skulle vara ett svar på diskussionen kring vinster i välfärden.
• Men formen blev inte den succé som Socialdemokraternas hade hoppats på, och formen utvecklades förmodligen inte som den var tänkt att göras.
• Nu pratas det sällan om SVB och den politiska viljan att återuppta diskussionen verkar svag.

Så varför flög den inte?

Incitamenten är helt enkelt för få för att vilja välja formen. Det finns absolut ett värde att kunna kommunicera att ens bolag har en vinstuttagsbegränsning utifrån ett transparens-perspektiv, men det är i stort sett allt. Ytterligare incitament behövs definitivt för sociala entreprenörer att bland annat kunna attrahera och behålla talang.

Formen fick inte heller en bred spridning vilket gjorde att exempelvis kommuntjänstepersoner och långivare ofta började med skeptiskt förhållningssätt.

Eftersom vinstuttaget är begränsat blir det även mindre attraktivt för investerare att engagera sig, då risken vägd mot uppsidan blir för stor. Förlorar man så förlorar man allt. Vinner man så vinner man mycket lite.

Till skillnad från Englands Community Interest Companies (CIC) finns inte heller incitament som till exempel mjuka lån.

Men tänk om tajmingen nu är annorlunda? Kan det finnas ett intresse att återuppliva diskussionerna kring SVB-formen för att utveckla den?

Kan investeringsmarknaden ha utvecklats så pass att finansiell avkastning och impact värderas mer likvärdigt, och kan formen passa moderna filantroper och stiftelser bättre nu?

Kan det kort och gott finnas kloka sätt att stärka incitamenten likt hur andra länder arbetar?

Sitter du som läser detta med direkt erfarenhet av diskussionerna som pågick? Kanske du till och med var med i diskussionerna runt bordet? Vet du varför incitamenten inte blev fler och varför det inte utvecklades vidare? Och tänk om du där ute har tankar på hur en SVB 2.0 skulle kunna se ut?

Hör av dig till mig! För visst kan man lära sig mycket om framtiden genom att förstå historien.