Anna Branten: Vem vågar investera i det som verkligen gör impact?

Jag sitter på en konferens med impactinvesterare. Rummet är fullt av människor som pratar om nya framsteg, strategier för hur man kan kapitalisera på "climate tech" och om hur 73 procent av allt riskkapital nu går till impactbolag. Det borde kännas hoppfullt.

Men någonting skaver. För medan vi fortsätter att investera i AI, allt som heter något med tech och energi samtidigt som vi tävlar om vem som ska bli störst först, kollapsar ekosystem i tysthet. Som om vi bygger allt smartare hus på en grund som sakta eroderar.

I ena änden av rummet sitter en person med en idé som skulle kunna vända delar av den bistra utvecklingen. Jag har följt hennes arbete länge, sett hur hon tänker bortom det konventionella, hur hon förstår samspelet mellan människa och natur på ett sätt som få andra gör.

Men hennes projekt är för radikalt för traditionella investerare. För långsiktigt för riskkapital. Och för affärsorienterat för bidrag av olika slag. Hon är inte ensam - jag möter visionärer som henne hela tiden.

Personer som ser det som behöver göras men som inte får finansiering eftersom deras idéer inte passar in i mallen för vad vi tänker är tillräckligt skalbart eller lönsamt.

Det har blivit som ett mönster jag inte kan sluta se. Medan pengar fortsätter strömma till AI, batteriteknik och life science står kritiska områden för vår överlevnad utan finansiering.

Biologisk mångfald, regenerativa matsystem, ekosystemrestaurering - områden som enligt forskningen är avgörande för vår framtid - förblir systematiskt underfinansierade. Det är som om vi har fastnat i en märklig paradox där vi samtidigt överinvesterar i teknik och underinvesterar i liv.

Godtyckligheten i hur det finansieras är slående. Det verkar inte finnas några bredare samtal mellan forskning och investerare, inga systematiska strategier för att styra investeringar mot de största utmaningarna. Istället följer kapitalet minsta motståndets lag - det flödar till områden där riskerna är kända och vinsterna beprövade.

Vi upprepar framgångsrecept istället för att skriva nya. Som Charles Eisenstein uttrycker det: "Det verkliga modet ligger i att investera i det som ännu inte har visat sin potential, i att ge näring åt det som världen ännu inte har lärt sig att värdera."

Om vi lägger en karta av nuvarande investeringar över de planetära gränserna ser vi tydligt hur skevt det är. Medan utveckling baserad på fossila bränslen, intensivt jordbruk och storskalig infrastruktur fortsätter dra till sig kapital, står områden som ekosystemrestaurering och regenerativa livsmedelssystem praktiskt taget tomhänta.

Och där någonstans mitt i finns också VC-kapitalet, där alla individuellt verkar tycka att man själv bidrar till positiv utveckling med sina investeringar, men där summan av allas insatser inte räcker på långa vägar.

Vi behöver ett radikalt skifte i hur vi allokerar kapital. Klimatfrågan handlar inte bara om att ersätta fossilt med förnybart, om att effektivisera transporter eller om olika techlösningar för att mäta vad som händer.

Vi måste samtidigt återskapa förlorade ekosystem, bygga upp jordhälsa och återställa biologisk mångfald. Den verkliga innovationen nu handlar inte om att mejsla fram nya produkter i befintliga strukturer, utan om att skapa nya system och processer för allt det som dagens system betraktar som avvikande.

Vi upprepar framgångsrecept istället för att skriva nya.

För medan vi väntar på att marknaden ska lösa problemen tickar klockan. Det är som om vi står inför historiens största investeringsmöjlighet, men fortsätter att sätta våra pengar på gårdagens vinnare istället för morgondagens nödvändigheter.

Den trygga framtid vi vill se kommer med största sannolikhet inte att hinna finansieras som det ser ut nu. Men det är inte för att vi saknar resurser - det är för att vi saknar mod.

Jag tittar mig omkring i rummet igen. Undrar hur många här som egentligen ser det. Som förstår att medan vi pratar om framsteg, fortsätter vi att investera i vår egen undergång. Jag vet att några gör det och jag vet det eftersom jag har träffat dessa personer i andra sammanhang då just detta diskuteras. Men vägen från teori till praktik känns oerhört lång.

Tiden är emot oss och det är dags att våga satsa på det som verkligen betyder något, även om det känns obekvämt att sänka avkastningskrav något. Kommer någon ha modet att börja?