Green City Farmings grundare och vd Robert Carlsson var övertygad om sin sak. Hans strategi var hård kostnadskontroll och enkla teknikval – och han var kritisk när konkurrenten Ljusgårda tidigare i år lämnade sin salladsodling för att istället satsa på kosttillskott och läkemedel.
Båda bolagen odlar med hydroponisk teknik i vertikala lager inomhus – utan jord, under konstgjort ljus, oberoende av årstid – en metod som under ett decennium lockat miljarder i riskkapital och löften om att revolutionera matproduktionen.
"Du behöver inte köpa en robot för 2 miljoner, du kan köpa samma funktion för 20 000 kronor – plantan bryr sig inte", sa han till Impact Loop i februari.
Den 30 april ansökte bolaget själv om konkurs och hänvisade till utebliven extern finansiering.
Green City Farming är inte det första bolaget att misslyckas eller ha stora utmaningar med vertikalodling.
Grönska försattes i konkurs 2024 och har återuppstått med en förändrad affärsmodell. Och Ljusgårda – som tog in nästan en halv miljard kronor i kapital – tvingades ge upp salladen helt.
Någon som inte är förvånad över nischens kräftgång är Maja Alskog Bredberg, trädgårdsmästare och författare till boken "Till växten". Boken är en systemkritisk genomgång av det hon kallar det “moderna matsystemets dysfunktioner".
"Den billiga sallaten eller tomaten som säljs idag produceras med mycket fler soltimmar i södra Europa – och soltimmar är gratis. Och arbetskraften där exploateras på gränsen till modernt slaveri. Självklart kan vi inte odla i en bunker och tro att vi kan konkurrera med det prismässigt", säger hon till Impact Loop.
Istället för mer pengar till “nyodlarna” vill hon se ökade investeringar i traditionell odling i jorden.
"I den här typen av hydroponiska odlingar tar man det som annars är gratis i naturen: odlingssubstratet, solljuset och bevattningen och köper in avancerade substitut. Självklart blir det för dyrt. Lösningen är att satsa på att odla maten på fälten, inte att odla bladgrönt i källaren. Jag tänker också att plantan förtjänar att växa i jord och få solljus på sig – det är dessutom mycket mer robust och effektivt."
I dagsläget saknar Sverige klimatet för att odla tomater på "naturlig väg" året runt. Och Maja Alskog Bredberg menar att det är något vi borde lära oss acceptera.
"Om du ska ha färska tomater året runt går det inte ihop. Men konsumenten måste kanske kalibrera om sina förväntningar. Vad äter vi färskt och vad äter vi förädlat?”
Minskade investeringar
Ida Hansson, grundare av Hållbar odling, är inne på samma linje när det gäller problemet med vertikalodling. Hennes bolag har en teknik som de menar kan odla med jord och solljus – men året runt.
"All den här tekniken som krävs för att imitera naturens gratistjänster slukar energi, hårdvara och extrem expertkompetens. I naturen – och i våra system – får du ekosystemtjänsterna på köpet”, säger hon.
Globalt är bilden för vertikalodling också dyster. Världens största vertikalodling, ägd av amerikanska Plenty, gick i konkurs efter att ha tagit in nästan en miljard dollar. Brittiska Growup Farms gick in i administration 2024 – efter att ha rest drygt en miljard kronor.
Riskkapitalflödena in i sektorn har rasat från en topp på 1,8 miljarder dollar 2021 till knappt 94 miljoner dollar förra året, som Impact Loop skrivit tidigare.
"Det har varit en guldrush – åtta miljarder dollar har investerats i USA i kontrollerade odlingsformer – och man lyckas ändå inte få ihop det. Med de pengarna kan vanliga bönder producera en sjuhelsikes mycket mat", säger Maja Alskog Bredberg.
Hur ser du på vertikalodlingens framtid?
"Jag tror säkert att det kommer dyka upp nya varianter, men jag gissar att man inte är lika sugen på att investera i deteftersom det ju inte lirat hittills. Men generellt tror jag tyvärr att kapitalet kommer fortsätta flöda in i nya tekniska försök, för det ingår i industrins magiska tänkande. Istället för att investera i existerande lösningar."
Investeraren: "Fortfarande viktigt"
Jessica Nauckhoff, managing partner på Sätila Impact Investment, är en av de investerare som gick in i sektorn via Ljusgårda. Det var rimligt då, anser hon.
"När vi gick in i vertikalodling, för ganska många år sedan, var ett av perspektiven robusthet. Det var innan pandemin och innan vi hade så mycket krig och kriser i omvärlden. Jag tror fortfarande att det är viktigt att kunna producera mat närmare människor, att upprätta robusta system och till exempel kunna ta fram mat på platser tillfälligt."
Det som gick fel, menar hon, var att branschen aldrig nådde konsumenten. Och att slutprodukten blev för dyr för att kunderna skulle välja den.
"Grossistledet är i slutändan kopplat till konsumentviljan. Om konsumenten inte förstår eller värderar skillnaden, då blir det svårt att få betalt. Där tror jag att branschen inte fullt ut har lyckats kommunicera värdet – sallad som inte är besprutad, inte transporterad längre sträckor och ofta helt nyskördad."
Swegreen är ett av de svenska bolag som fortfarande försöker. De säljer odlingsanläggningar till matbutiker men distanserar sig nu aktivt från begreppet vertikalodling. Nyanställde marknadschefen Enis Pupulek kallar hellre produkten "butiksodling".
"Det blir lätt mycket snack om teknik men det är för de flesta inte särskilt intressant i längden. Vi ska försöka göra det lite mänskligare och mer 'back to earth'", sa han i april till Impact Loop.
De som säger sig ha hittat en annan väg
Bland dem som ändå tror på inomhusodling är argumentet detsamma: problemet var aldrig tekniken – det var vad man odlade.
Svenska Blueredgold odlar saffran i en kontrollerad fabriksmiljö. Prisskillnaden mot sallad är svindlande: hundra kronor kilot med ett par veckors hållbarhet, mot saffranets 25 000-40 000 kronor kilot med två års hållbarhet.
"Investerare som har koll förstår ju att det är skillnad på vertikalodling och vertikalodling. The unit economics är något helt annat", sa vd:n Nastaran Baleng-Soultani till Impact Loop förra veckan.
Ida Hansson pekar på att skalan i sig är en del av problemet:
"Vi ser en 'Northvolt-effekt' där man bygger megaskala direkt. Jag förespråkar att man etablerar ett showroom, trimmar bort barnsjukdomarna och säkrar efterfrågan innan man gjuter grunden för en miljardanläggning."
Trots de svarta rubrikerna vill Jessica Nauckhoff inte se det som att den sista spiken i vertikalodlingens kista nu har slagits in.
Hennes bästa argument för att nischen kan överleva? Att det fortfarande är “hål i huvudet” att transportera färsk mat över hela jordklotet.
"Jag är helt övertygad om att vertikalodling kommer att finnas kvar som en del av framtidens matsystem. Men kanske inte alltid i den form eller med de affärsmodeller som många först föreställde sig", säger hon.