Efter en rad svarta rubriker och konkurser under de senaste åren gick ännu en vertikalodlare – Green City Farming – helt nyligen omkull. Varpå Impact Loop gjorde en djupdykning om läget i branschen under rubriken Är det spiken i kistan för vertikalodling nu?
Nej, det är inte kört för hela nischen.
För om vi tittar närmare på historien är det inte uppenbart att det är tekniken som har misslyckats. Det som i många fall har fallerat är affärsmodellerna, skalan och tajmingen.
Det är inte tekniken det behöver vara fel på
Under flera år strömmade kapital in i sektorn. Visionerna var stora. Produktionsanläggningar byggdes i miljardklassen långt innan man fullt ut kunna bevisa biologisk effektivitet, energikalkyler och efterfrågan. Vi har sett samma mönster i andra branscher: skala först, lärdomar senare.
Det är lätt att i efterhand peka på sallad under LED-lampor och säga att allt var dömt att misslyckas från början.
Men då missar man en större fråga.
Sverige befinner sig i ett läge där livsmedelsförsörjning allt tydligare blir en fråga om robusthet och nationell resiliens. Pandemier, krig, klimatförändringar och störda handelsflöden har visat hur sårbara globala system faktiskt är.
Andra länder agerar därefter.
I EMEA (Europa, Mellanöstern och Afrika) investeras miljardbelopp i kontrollerade odlingssystem. Inte för att dagens kalkyl alltid är perfekt – utan för att livsmedelsproduktion ses som en strategisk infrastruktur.
Sveriges utmaning ser annorlunda ut. Vår "öken" består inte av sand. Den består av mörker, kyla, korta odlingssäsonger och ett geografiskt läge som gör oss beroende av fungerande internationella flöden.
Därför blir frågan större än vertikal salladsodling.
För framtidens matsystem kommer sannolikt inte byggas av en enda lösning. Vi kommer behöva traditionellt jordbruk. Växthus. Kontrollerad odling. Nya biologiska lösningar. Och teknik som hjälper oss få ut mer av befintliga resurser.
Vi behöver mer än en enda lösning
Det handlar inte om antingen eller.
Det handlar om att bygga fler ben att stå på.
Ja, den första generationens vertikalodling hade uppenbara problem. Energiförbrukningen var hög. Ekonomin var svår. Och flera bolag byggde stort innan grunderna var på plats.
Men det är stor skillnad mellan att konstatera att en första generation affärsmodeller inte fungerade – och att avfärda ett helt område.
För om Sverige väljer att ge upp nu riskerar vi att stå med färre alternativ, större importberoende och mindre egen kontroll när nästa kris kommer.
Det vore ett betydligt större misslyckande än ännu en konkursrubrik.
Gustav Nadal, grundare och styrelseordförande för Letavis AB