Hälften slängs – men storsatsning ska göra ull hett igen: "Finns definitivt en industri"

Ull är ett mångsidigt och fascinerande material − temperaturreglerande, fuktabsorberande, antibakteriellt och smutsavvisande. Men den svenska sektorn har sakta men säkert avvecklats.

I Sverige produceras årligen 1 000 ton ull, varav drygt hälften kasseras eftersom det inte finns professionell hantering, tillräckliga uppsamlingsplatser och tydliga riktlinjer kring kvalitet. Samtidigt importeras 1 700 ton förädlade ullråvaror från utlandet. Någonting har uppenbarligen gått fel på vägen.

The Swedish Wool Initiative är ett projekt som sjösattes 2020 med Axfoundation som koordinator. Bland de medverkande parterna fanns bland annat klädföretagen Filippa K, Fjällräven och Tiger of Sweden, samt en rad forskningspartners. Bland annat togs en ny svensk ullstandard fram för att enklare kunna samordna olika typer av ull från gårdar över hela landet.

Det är många pusselbitar som ska falla på plats – bland annat kommer det behövas fler fårklippare

Ny ullstandard på plats

Nu inleds den andra etappen. Under 2024-2025 ska The Swedish Wool Initiative driva på för en välbehövlig uppskalning av svensk ullproduktion. Bland annat har Dalarna Science Park nu klivit in som samverkanspart, med Lina Sofia Lundin som projektledare.

"Nu är det dags att börja testa ullstandarden i praktiken, och vi kommer samarbeta med branschföreningen Arena Svensk Ull för att utveckla den vidare. Vi satsar på att etablera en regional ullinsamling på Nyby Gård i Borlänge för att utvärdera och lära oss."

Tanken är att dra lärdomar kring vilka logistikprocesser och cirkulära affärsmodeller som kan krävas − och födas − utifrån initiativets många samarbeten.

”Ifall vi får till modellen med regionala uppsamlingsplatser hoppas vi att det kan sprida sig till resten av landet också. Men det är många pusselbitar som ska falla på plats – bland annat kommer det behövas fler professionella fårklippare och ullklassare.”

Varför slängs hälften av ullen i dag?

”Dels för att det inte funnits någon bra infrastruktur för uppsamling, dels för att kvaliteterna har varit så varierande att det varit svårt att hitta stabilitet i kundleveranserna. I dag klassas ull som avfall, en biprodukt från lammproduktionen. Men förhoppningen är att det skulle kunna vara en stabil inkomstkälla för fårägarna. Ifall man kan säkerställa stabilitet och storskalighet finns det definitivt en industri som vill jobba mer med svensk ull.”

I Norge och England har man länge arbetat med tydliga ullstandarder, något som alltså tidigare saknats på den svenska marknaden. Norska ullproducenter har till och med åtnjutit statliga subventioner.

”I Norge driver man en lantbrukspolitik som även ser fördelarna med får som betesdjur i öppna landskap. Man borde se över detta i Sverige också. Det har funnits en industri som har försvunnit.”

Lina Sofia Lundin ser att innovation och produktutveckling kommer vara nyckeln till en framtida blomstrande svensk sektor. Materialforskare vid Science Park Borås har exempelvis tagit fram ett designverktyg för detta ändamål.

”När vi nu har en tydligare klassificering av olika kvaliteter, kan det öppnas nya möjligheter för bolag inom både bygg och inredning som kan använda ull på helt nya sätt. Det gäller att hitta produkter som fungerar för en viss typ av fiber. Jag ser framför mig att det blir en mer materialdriven process – en slags omvänd produktutveckling som på sikt kan skapa en stärkt marknadspotential för den svenska ullen”, avslutar Lina Sofia Lundin.