Anna Branten: Är Inner Development Goals redo att omvärdera sig själva?

Idag skriver Impact Loop om den kritik som riktas mot den svenska rörelsen Inner Development Goals, grundat av profiler som Tomas Björkman med syftet att hjälpa folk med personlig utveckling.

Det finns något nästan poetiskt i hur Inner Development Goals (IDG) har fastnat i precis den typ av förenkling som rörelsen själv varnar för. På bara några år har initiativet vuxit från en svensk idé till ett globalt fenomen med 700 hubbar i 80 länder.

Men säger framgången något om rörelsens faktiska värde – eller snarare om vår ständiga längtan efter snabba, överskådliga lösningar på djupt rotade problem? Tror vi att det räcker att paketera komplexitet i prydliga ramverk för att hantera den? Riskerar fokuset att få oss att känna oss produktiva utan att egentligen förändra något?

Vi ser samma mönster överallt i dagens omställningsarbete. Vi tar något komplext och pressar in det i mätbara, målstyrda format som blir lätta att sprida och sälja in. Men någonstans på vägen förlorar vi själva essensen av vad verklig transformation innebär. För hur mäter man en människas inre utveckling? Hur standardiserar man det personliga uppvaknande som krävs för att möta vår tids existentiella utmaningar?

Vi tar något komplext och pressar in det i mätbara, målstyrda format

Paradoxen är slående: IDG skapades för att främja det djupa, transformativa lärande som krävs för att hantera vår tids kriser. Men i sin strävan efter snabb global spridning har rörelsen kanske själv fastnat i den förenklade logik som den försöker transcendera.

Som Nora Bateson påpekar i artikeln: vi kan inte behandla människor som isolerade öar som ska "uppgraderas" var för sig. Verklig förändring sker i mellanrummen, i relationer, i sammanhang, i det som inte kan fångas i olika ramverk.

I grunden handlar konflikten mellan IDG:s kritiker och förespråkare om individuell kontra kollektiv transformation. Vi vet att världen behöver förändras i grunden, men vi fortsätter att tro att den förändringen sker genom att miljontals individer bockar av personliga utvecklingsmål – som om summan av alla individuella förbättringar automatiskt skulle leda till en systemisk förändring.

Men är det verkligen så det fungerar? Eller behöver vi omvärdera hur förändring faktiskt sker?

När vi försöker förenkla det komplexa skapar vi lätt en illusion av framsteg, utan att egentligen komma närmare en lösning. Det är bekvämt att tro att vi kan "utveckla oss ur krisen" genom att följa ett väldesignat ramverk. Men som Lene Rachel Andersen påminner oss genom bildningsbegreppet: verklig utveckling handlar inte om att nå förutbestämda mål, utan om att växa genom att utforska våra egna förutsättningar och erfarenheter i relation till andra.

Så vad är alternativet? Kanske behöver vi våga stå i spänningsfältet mellan det enkla och det komplexa, mellan behovet av tydliga riktlinjer och insikten om att verklig förändring sällan följer en rak linje. Vi behöver ramverk och modeller, ja, men vi måste samtidigt vara ödmjuka inför deras begränsningar. Och framför allt behöver vi förstå att hastighet inte är samma sak som framsteg.

Kanske behöver vi våga stå i spänningsfältet mellan det enkla och det komplexa

IDG och sociala strukturer – har de gjort sin analys?

En annan dimension i denna diskussion rör vilken syn på förändring som IDG faktiskt bygger på. Det är knappast en slump att de skarpaste kritikerna, som Andersen och Bateson, är kvinnor. De pekar på något fundamentalt: hur själva IDG:s ramverk, med sin betoning på mätbarhet, kategorisering och linjär progression, speglar ett traditionellt manligt sätt att se på utveckling och förändring.

En mer feminint centrerad syn på förändring omfamnar att verklig transformation är relationell, att den sker i mellanrummen mellan oss, i samtalen, kontakterna och de delade erfarenheter som formar hur vi växer, både som individer och som kollektiv.

Det är knappast en slump att de skarpaste kritikerna är kvinnor

Detta är inte en kritik av enskilda personer inom IDG, utan av ett tankemönster – en förenkling som riskerar att missa de djupa sociala och kulturella mekanismer som håller människor och samhällen fast i de beteenden man vill förändra.

Frågan är om IDG verkligen har tagit hänsyn till de skiftande sociala strukturer och kulturella föreställningar som formar människors sätt att tänka i de olika delar av världen där de verkar – eller om de främst har utgått från sin egen position och sina egna perspektiv, baserat på metodik som redan visat sig fungera i en viss kontext?

För det är här många av de mest intressanta frågorna uppstår. Man säger sig vilja förändra världen genom inre utveckling men riskerar de att, genom sin egen logik, cementera samma hierarkier de säger sig vilja förändra?

Riskerar de att cementera samma hierarkier de säger sig vilja förändra?

Dialogen och vägen framåt

Det positiva i allt detta är att IDG:s företrädare inte duckar för kritiken. Tvärtom har de vid upprepade tillfällen tydligt uttryckt att de välkomnar en dialog. Och kanske är det just här den allra viktigaste frågan uppstår: Är de villiga att omvärdera sitt eget ramverk? För verklig förändring kan inte handla om att bara bjuda in till samtal – det kräver också öppenhet för att förändras själv.

IDG har redan gjort något många andra rörelser inte gör: skapat en global diskussion om inre utveckling. Men om de menar allvar med transformation, måste de också vara beredda att se över sina egna strukturer och metoder.

Det är kanske här nästa stora steg finns – att gå bortom de förenklade ramverken och våga stå i komplexiteten, i osäkerheten, i det som inte låter sig mätas. För sann utveckling sker sällan genom att vi anpassar oss till en modell. Det sker när vi tillsammans utforskar nya sätt att tänka, vara och förändras.