Hennes "fosformagnet" gör övergödning till en resurs – gynnar både vatten och jordbruk: "En win-win"

I ett labb i skånska Alnarp har Lisa Heiberg och hennes bolag Diapure utvecklat vad som kan liknas vid en "magnet" för fosfor – ett ämne som är livsviktigt för vår matproduktion men samtidigt ett av våra största miljöproblem. En innovation som kan vara nyckeln till att lösa en av de mest komplexa utmaningarna inom biologisk mångfald och regenerering, mitt i skärningspunkten mellan matförsörjning och miljöförstöring.

Paradoxen är tydlig: Vi utvinner fosfor för att gödsla våra åkrar, men sen läcker dessa ut i enorma mängder i våra vattendrag. Men åkrarna är inte det enda problemet – inte heller våra reningsverk klarar att fånga upp all fosfor från avloppsvatten. Tillsammans skapar dessa läckage stora miljöproblem i form av övergödning, algblomning och döda havsbottnar.

Diapure har utvecklat ett filtermaterial som fångar upp fosfor ur vatten – från åkrar, avlopp och sjöar – innan det orsakar övergödning. Fosforn binds i filtret och kan sedan återföras till jorden som näring, istället för att gå förlorad i våra vattendrag.

"Jag vill rädda Östersjön, det är därför jag gör det här. Och sjöarna. Som tidigare var sänkor men som nu börjat släppa ut istället", säger grundaren Lisa Heiberg.

Passion som drivkraft för förändring

Medan miljarderna flödar till till exempel batteriteknik och AI står verksamheter som verkar inom biologisk mångfald ofta utan finansiering. Men Lisa Heiberg ser möjligheter snarare än hinder:

"Vi kan faktiskt vända den här negativa spiralen till något positivt. Istället för att fosfor blir ett miljöproblem kan vi fånga upp det och återföra det till jordbruket där det behövs. Det är en win-win som både jordbrukare och miljön tjänar på."

Problemet som Diapure tacklar är enormt.

Lisa Heiberg berättar som exempel att det finns cirka 400 ton fosfor bara i Vombsjön, där Malmö hämtar sitt dricksvatten.

"Det går inte att rena vatten helt, det har gått för långt. Vi kan inte gräva upp bottensedimentet utan att göra för stora ingrepp i ekosystemen men vi kan ta hand om det fosfor som frigörs och bubblar upp hela tiden och på så sätt vända utvecklingen.”

Det är passionen för att rädda miljön och göra skillnad som drev Lisa Heiberg att starta företag.

"Jag såg en idé på universitetet som ingen ville ta ut på marknaden, något som annars skulle hamna i en skrivbordslåda", berättar hon.

Det som började som en idé har efter tio års utveckling blivit en konkret lösning, men vägen har inte varit enkel.

"En gång om året ungefär vill jag ge upp, men jag fortsätter för att det är både kul och för att jag vet att jag gör nytta. Produkten är bra, men regelverk, pengabrist och tidsbrist bromsar utvecklingen."

Vem bär ansvaret för hållbar omställning?

Att införa ny teknologi på marknaden kommer med sina utmaningar, något Lisa Heiberg känner väl till.

"Det finns ett förfärligt tomrum av biologer och miljövetare inom det kommersiella. Affärsfolk och ekonomer har tagit över mätningar och verktyg för att bedöma hur cirkulära vi är. Man gör en affär av det, men på något sätt har man tappat bort det självklara", säger hon.

Hennes reflektion väcker samma frågor som flera av de regenerativa entreprenörerna Impact Loop har träffat frågar sig: För vem utformas dagens innovationssystem?

I takt med att hållbarhet har blivit en affärsstrategi, har fokus ofta legat på det som är mätbart, skalbart och snabbt implementerbart. Men där resurser kanaliseras utifrån kvantitativa indikatorer, riskerar det mer långsamma, ekologiskt förankrade arbetet att hamna i skymundan.

I samtal om systemförändring uppstår ofta frågan: Vem ska egentligen bära kostnaden – och ansvaret – för att ställa om? Är det innovatörens uppgift att bevisa att något nytt fungerar bättre, eller borde utgångspunkten vara att ifrågasätta det som redan skapar skada?

Lisa Heiberg har sin uppfattning klar, formulerad efter år av erfarenheter i gränslandet mellan miljöinnovation och offentlig verksamhet:

"Staten måste ställa krav på det befintliga systemet, så att man inte tillåts släppa ut fosfor och att det får konsekvenser om man gör det."

Det hon beskriver är en förskjutning av bevisbördan – där systemet i dag ofta kräver att nya lösningar ska vara både bättre, billigare och snabbare än det invanda, trots att det befintliga sällan tvingas visa att det är långsiktigt hållbart.

Denna logik gör det svårt för regenerativa och cirkulära lösningar att konkurrera, även när de uppvisar tydliga miljövinster. Här blir Diapure ett exempel på en större principfråga: hur kan regelverk och incitament designas så att de inte bara gynnar det som är mest kostnadseffektivt idag, utan det som är mest hållbart i längden?

Cirkulär ekonomi i praktiken

Cirkulär ekonomi är idag ett centralt begrepp i hållbarhetsdiskussioner, men trots stor retorisk uppslutning är det fortfarande ovanligt att se verkligt cirkulära affärsmodeller i praktiken. Diapure är ett undantag:

"Ju mer fosfor vi återcirkulerar, desto bättre blir affären – och miljön."

Det är en modell där lönsamheten ökar i takt med miljöeffekten. Ett exempel Lisa Heiberg lyfter är det gömda näringsvärdet i våra egna avlopp: en enda familjs toalettavfall innehåller tillräckligt med näring för att odla 100 kilo morötter per år.

I dagens system går den näringen förlorad, men genom lösningar som Diapures skulle den kunna bli till en resurs igen – istället för att bidra till algblomning och döda bottnar. Här finns en möjlighet att omdefiniera avfall som värde, och visa att cirkulär ekonomi inte behöver vara visionärt fluff - det kan vara jordnära, mätbart och skalbart.

Systemförändring kräver nya metoder

Många innovationer som adresserar miljön faller mellan stolarna - inte på grund av brist på effekt, utan för att de inte passar in i befintliga strukturer. Lisa Heiberg beskriver hur det finns ett glapp mellan innovationssystemens logik och kommunernas arbetssätt, där det ofta uppstår en motsättning mellan snabb skalbarhet och långsiktig miljönytta.

"Innovationssystemet är mest intresserat av snabba, skalbara lösningar medan kommunerna vill se till att allt blir så miljövänligt som möjligt, vilket ironiskt nog gör att inget förändras", säger Lisa Heiberg.

Hon menar att ansvaret för att förändra inte enbart kan ligga hos enskilda innovatörer, särskilt inte när det är de befintliga systemen som är ineffektiva eller skadliga.

Enligt Lisa Heiberg krävs det ett skifte i hur vi fördelar ansvar och definierar framgång. Det handlar inte bara om att utveckla teknik eller affärsmodeller, utan också om att skapa institutionella förutsättningar som främjar långsiktighet, samverkan och mod att testa nytt.

När nya lösningar hålls tillbaka av gamla regelverk eller avsaknad av samordning mellan aktörer, riskerar viktiga innovationer att förbli lokala experiment snarare än få genomslag. För att ta sig förbi detta menar Lisa Heiberg att det krävs en ökad riskvilja hos offentliga aktörer, nya gemensamma visioner och modeller för delat ansvar.