Jenny Holmström: Kvinnorna jag mötte i Kapstaden lärde mig något viktigt

Jag är precis hemkommen från ett juryuppdrag i Sydafrika, där jag hjälpt Entreprenur Organization med att kora vinnaren av världens största entreprenörstävling för studenter.

Ni minns kanske min senaste krönika om hur jag åkte till Silicon Valley, övertygad om att hitta de nästa stora impact-entreprenörerna. Så blev det inte. Men faktum är att jag hittade dem i Kapstaden.

Jag lämnade här om dagen Sydafrika med en känsla av framtidshopp och lättnad. En ny våg av entreprenörer håller på att födas och de kommer att förändra världen. I Sydafrika var jag faktiskt så imponerad att jag föll av stolen. Entreprenörerna jag mötte jobbar nämligen på att lösa några av vår tids stora problem som klimatet och hälsa och många av dem har, på ett personligt plan, bestigit berg för att vara där de är idag på.

De är inte vita män från ett toppuniversitet som fötts med silversked i mun. Det som stack ut extra är kvinnorna som tävlar, hur vissa av dem mött ett enormt motstånd från sina egna familjer.  Hur de fått ta med sig sin pappa på möten för att kunna stänga affärer. Ändå står de där. Med enorm passion, beslutsamhet och makt att förändra.

Det slår mig, tänk om jag varit som de när jag var 25 år.  

När jag var student för 20 år sedan var Ingvar Kamprad den ende entreprenör jag kunnat nämna om någon hade frågat, och att bygga bolag som löser någon av vår tids största utmaningar fanns inte ens på kartan. På Handelshögskolan i Göteborg var det Volvo och SKF som gällde. Entreprenörerna lyste med sin frånvaro.

Fast forward 10 plus år och jag hade blivit en del av näringslivet. Efter traineeprogram på E.ON, en vända inom FN. Hade jag fått samma fråga då hade listan förmodligen utökats med Niklas Zennström, men där hade det tagit stopp.

Kanske är det inte är så konstigt att entreprenörskapet inte fanns på tapeten för mig när jag reflekterar över min väg:

Jag har inte haft en familj som premierat eller pratat entreprenörskap eller risk (däremot har den öppnat upp för samhällsintresse och olika synsätt på världen).

Det fanns inte heller några UF-företag på min gymnasieskola (som i övrigt var fantastisk med starkt samhällsfokus). Dessutom hade jag inga vänner eller andra förebilder som var entreprenörer.

Så hur landade jag då till slut – ändå –  i entreprenörskapet? Jag tror det är en kombination av att jag aldrig kände att jag passade in och en stark vilja att förändra saker. Jag har aldrig velat bli entreprenör bara för att vara entreprenör, utan det visade sig att min väg in handlade om att förändra samhället och kanalisera min frustration åt rätt håll.

I alla organisationer jag varit i, så länge jag kan minnas, har jag alltid velat förändra, tänka annorlunda och ofta känt att jag stött på motstånd.

Då uppstår lätt känslan av att inte passa in.

När min son var tre månader gammal träffade jag en annan mamma i en lekpark och vi började prata. Det blev upprinnelsen till Porrfri Barndom. En organisation jag byggde baserat på frustration. Det är så kraftfullt att lyckas omvända frustration till något samhällsförändrande och dessutom få vara med och hålla i spakarna. Sedan har det bara trillat på. Det är som att jag har hittat hem. Så ur min frustration föds det numera bolag.

Kvinnorna jag mötte i Sydafrika fick mig än en gång att inse att frustration och motstånd många gånger värker fram entreprenörer, med jävlar anamma. Så känner du som jag gjorde, att du inte riktigt passar in, var stolt över att du tänker annorlunda och omvandla motståndet till något som tar dig framåt. Kanske är det du som bygger nästa stora impact-bolag?