Är det verkligen utbildningen som är problemet?

Det var första dagen på min styrelseutbildning. En söndag i maj och solen sken så det nästan gjorde ont i ögonen. 

Jag såg ett hav av kvinnor stå och prata. Hade jag hamnat på en avslutningsfest? Fyllde någon år? 

Nej, jag hade kommit rätt – till deb.s styrelseutbildning. Jag som trodde vi skulle vara tio stycken – istället var vi över femtio kvinnor.

Häftigt förstås, men jag kan erkänna att det var något som skavde i mig.

För jag kände: Hade män gjort det här? Det vill säga: Gå en styrelseutbildning för att ta ett styrelseuppdrag som matchar deras profil? Faktum är att jag inte kunde komma på en enda man i min närhet som hade gjort det.

Mitt andra skav var att jag undrade: Lär man sig verkligen bäst tillsammans med bara andra kvinnor?

Men jag hade ansökt, blivit antagen och betalat avgiften. Så vore inte det bästa att bara släppa skavet om att hänga på? 

När Carnegie i veckan startade ett styrelseprogram för just kvinnor fick det många att sätta kaffet i halsen. Entreprenören och investeraren Gunilla Von Platen drämde näven i bordet i tidningen Dagens Industri när hon sa:

"Utbildningar för kvinnor är ett sätt att låtsas bry sig. Om de menar allvar ska kvinnorna släppas in i finrummen och lyftas till toppnivå."

Och:

"Jag har inte träffat en enda man som fått ett styrelseuppdrag och svarat att han först ska sätta sig i skolbänken, innan han kan ta uppdraget."

Jag håller med om att det är provocerande och till och med orättvist, mot oss kvinnor men även mot aktieägarna i alla bolag som inte kommer i närheten av den viktiga kompetens de behöver.

För ingen kan väl på fullaste allvar tro att en utbildning för kvinnor är lösningen på den sneda fördelningen i börsbolagens styrelser? Valberedningarna behöver arbeta annorlunda och män behöver sluta välja in män – det är bara två faktorer som också behöver förändras för att det ska bli någon skillnad i statistiken.

Samtidigt: Är det verkligen utbildningen i sig som är problemet?

Jag vet i alla fall vilken väg jag tror på – och det är ständigt lärande

Kan det vara så att (en del av) lösningen stavas utbildning och aktivt lärande för alla, både kvinnor och män? I takt med att vi står inför nya utmaningar i våra affärer så behöver ju nya kompetenser komma in i styrelserummet. Det vill säga inte bara Anders eller Mikael, som är 50 plus år och som varit vd eller CFO i ett börsbolag. Och Anders och Mikael kan också behöva upskilla sig.

Gunilla von Platen menar att kvinnor som är erfarna företagsledare och entreprenörer redan kan bolagsstyrning. Det har hon rätt i. Men är det så tokigt att kompetensförsörja sig inom styrelsearbete i en föränderlig värld som denna, där lärande är en superskill?

Att män inte går styrelseutbildningar, är inte för att de inte behöver det, utan för att de inte anser sig behöva det. Medan kvinnorna, precis som med betygen, nu verkar springa om männen i jakten på att lära sig mer.

Jag vet i alla fall vilken väg jag tror på – och det är ständigt lärande. För tillbaka till min egen utbildning, och efter att jag kommit över mitt initiala skav, så visade det sig vara en otroligt lärorik kurs. Mycket tack vare Hanna Moisander, en av grundarna till deb. som på ett bjussigt sätt delade med sig om allt hon lärt sig i olika styrelseroller, liksom fördjupningsdelar som var samtida och framtida. 

I ett dedikerat format fick vi prata utmaningar i styrelserummet, dyka ned i AI, lyssna till andras erfarenheter och det som är varje styrelsekurs ryggrad, det vill säga styrelsens ansvar. Kursen gjorde mig till en bättre styrelseledamot, och säkert fler med mig.

Dessutom var jag helt starstruck över den samlade kompetensen i rummet, men nästa gång lär jag mig gärna tillsammans med män och vad jag har hört så är det kanske framtiden även för Deb.

Nu kvarstår bara en sak: Att också väljas in.