Det kallas klimatkolonialism – men vem är egentligen boven i dramat?

Igår fyllde min son två år och firades med fika och presenter i överflöd. Samma dag läser jag Aftonbladets granskning om hur bönder i Uganda planterar träd mot pengar, som ska kompensera för utsläpp vi i Sverige gör. 

Träden skuggar marken och gör att plantorna med mat skrumpnar, med hungersnöd hos familjerna som följd. "Klimatkolonialism", kallar den ugandiska miljövetaren David Kureeba trädprojekten i Aftonbladets artikel.

Bakom projektet står den lokala organisationen Ecotrust. Via svenska impact-bolaget ZeroMission förmedlas sedan kolkrediter till bland annat hamburgerjätten Max, som i sin tur kan slå på stora trumman för sina “klimatpositiva" hamburgare.

Budskapet i artikeln är glasklart: Vi i väst stillar vårt dåliga klimatsamvete när vi äter burgare, genom att en fattig familj i Uganda planterar träd på den lilla mark som ska ge dem mat.

Gör vi så mycket positiv impact som vi tycker oss tro?

Att ZeroMission och Max hamburgare direkt måste ta tag i problemet är självklart. Även om tusentals andra bönder skulle vara nöjda med projektet har det uppenbarligen brustit med dessa familjer, och det är företagens plikt att sätta press på underleverantören Ecotrust. ZeroMissions vd borde vara på väg ner till Uganda i detta nu.

Samtidigt är det lätt att svartvitt peka ut en aktör som dålig, och en annan som god.

I själva verket sätter Aftonbladets granskning fingret på en obekväm fråga som vi inom impact-världen sällan vågar ställa oss: Gör vi så mycket positiv impact som vi tycker oss tro?

Sanningen är ju att få av oss har koll på vad våra underleverantörer gör, deras anställdas villkor och vilken klimatpositiv effekt vår produkt eller tjänst egentligen ger. Vi tillverkar el-motorcyklar när det bästa vore om folk promenerade. Vi säljer begagnade kläder, när det bästa vore om folk behöll de paltor de har. Och vi äter gladeligen en burgare eller två, särskilt när vi tror att den är klimatpositiv.

Vi gör vad vi kan, och det är bra, men ingen av oss är rakt igenom "impact".

Det är lätt att peka finger åt företag som försöker göra gott

Jag håller med ZeroMissions vd som säger att "det gör ont att se" Aftonbladets granskning. Men för mig handlar det onda om att jag, samtidigt som jag läser om barn som hungrar, bakar en chokladtårta till min sons födelsedagskalas där en fjärdedel sedan slängs. Hur mitt bolag, precis som ditt, försöker göra gott – men samtidigt bidrar till att den eviga tillväxtens allt snabbare hjul fortsätter att snurra.

Vi måste fortsätta att kämpa för klimatkrisen, skapa mer transparenta leverantörskedjor och slå näven i bordet när det blir såhär. Alla kan göra fel, vad som skiljer agnarna från vetet är den som kan stå upp för det och göra om och göra rätt.

Men framförallt måste vi sluta med hyckleriet. Det är lätt att peka finger åt företag som försöker göra gott men som går fel. Betydligt svårare är det att rikta blicken mot oss själva.

För jo, även vi som gör gott kan bidra till att en fattig familj i Uganda svälter.

Att inse det är inte hopplöst, tvärtom. Det är först när vi ser verkligheten som den är som vi kan börja göra verklig impact.