Replik: Det handlar visst om pengar – H&M borde ha räddat Renewcell

Igår tvingades textilåtervinningsbolaget Renewcell i konkurs, och samma dag läste jag Camilla Bergmans krönika med rubriken ”Dags att någon tar bladet från munnen – Renewcells konkurs handlar inte om pengar”.

Jag håller inte med – jag vill påstå att det till största del visst handlar om pengar.

Tar vi Renewcell som exempel är det absurt att Renewcells storägare H&M bara agerade som en liten, extern investerare i bolaget genom att göra en mindre investering via sin förhållandevis begränsade riskkapitaldel – istället för som en strategisk investering kopplat till kärnverksamheten.

Så här uttryckte sig en aktiebloggare som följer bolaget om investeringen då konkursen var ett faktum: “I H&M:s böcker värderades Renewcell till 34 miljoner vid utgången av november. Det är alltså inget att bekymra sig över. Det är småpengar för H&M och dessutom inte kassaflödespåverkande”.

Självklart behöver även H&Ms investerare se till avkastning och lönsamhet, men alla som verkar inom impact vet också att fabriksbygge, nya komplexa produkter och omställning tar tid, och kostar mycket pengar!

H&M hade ensamma kunnat få Renewcell på fötter genom att lägga de kundordrar som behövdes

H&Ms strategi för Renewcell verkar istället vara att andra investerare utanför branschen skulle ta en större del av risken de själva hade behövt ta. Detta trots att H&M har ett extra stort ansvar – eftersom deras verksamhet är orsaken till det problem som Renewcell och andra återvinningsaktörer försöker lösa: överproduktion av kläder med jungfruligt material.

Men det finns en till minst lika stor fråga här. Det handlar om H&Ms roll som kund och strategisk leverantör till Renewcell – vilket de ju också var.

H&M hade förmodligen ensamma kunnat få Renewcell på fötter genom att lägga och finansiera de kundordrar som behövdes för att nå lönsamhet. Då hade de dessutom, med hjälp av Renewcells produkt, kunnat ta ett steg närmare sina hållbarhetsmål.

Det hade dock kostat pengar och kortsiktigt sänkt H&M:s lönsamhet och därmed aktiekurs. Något de uppenbarligen inte var beredda att göra.

Problemet är att de inte allokeras dit behovet är som störst

Vi behöver industriella och långsiktiga satsningar inom hållbarhet. Men också kunder som tar ansvar, och en leverantörskedja som samarbetar.  

Det har vi inte inom fast fashion-branschen idag – och då priset på risk har gått upp så blir det kapitalbrist.

Vi kommer att få se många fler konkurser inom impact framöver. Dessa konkurser kommer i sin tur att skrämma bort fler investerare. Allt förvärras dessutom av kortsiktiga politiker som river upp långsiktiga spelregler (se alla miljarder som gått förlorade i och med reduktionsplikten som ett exempel).

På en punkt håller jag dock med i Camillas krönika: Pengar finns. 

Problemet är att de inte allokeras dit behovet är som störst – utan allt för ofta i fossila investeringar. Tänk om exempelvis Sveriges största allmänna pensionsfond, AP7, skulle ha investerat sina miljarder i svenska impact-bolag istället för i utländska fossiljättar som Saudi Aramco oil.

Om vi dessutom allokerar om de fossila miljardsubventionerna till gröna lösningar så skulle H&M och Renewcell kunnat få hjälp med att även få den kortsiktiga kalkylen att gå ihop. 

Det verkar det dock saknas politisk vilja att göra. Istället gjorde man häromveckan tvärtom då man gav en miljard i stöd till flygindustrin, för att hjälpa dem att hålla flygpriserna nere så att det fossila flyget kan fortsätta locka till sig kunder och investerare.

Vad som krävs är en strategisk omfördelning och investering av dessa resurser där de kan göra störst nytta i omställningen. Detta är en uppmaning till alla sektorer av samhället – politiker, konsumenter, företagsledare, och inte minst företag som H&M – att agera. It is time to Move The Money.

/Ingmar Rentzhog, vd och grundare av Wedonthavetime.org