Sverige brinner medan Stureplans-entreprenörerna gråter ut

KRÖNIKA. Förra veckan vaknade jag hemma med fyra barn, två egna och två som jag tog hand om då deras ensamstående mamma var svårt sjuk och inlagd på sjukhus. En kvinna helt utan skyddsnät behövde någon och jag kunde hjälpa till. 

Vid frukosten läser jag om att tre personer skjutits till döds det senaste dygnet. Mitt hjärta går sönder – mammor och pappor har förlorat sina barn. Det pratas om att Sverige är i krig.

Så på väg till jobbet går jag in på nyhetssajten Breakit (för transparensens skull också min tidigare arbetsgivare). Under hashtagen #inteensam har man skrivit en artikelserie där 100 svenska tech-entreprenörer delar med sig av sina värsta stunder i bolagsbyggandet.

"Åh, vad bra", tänker jag – och tror att jag ska få läsa om människor som på riktigt haft det svårt i livet och vill hjälpa andra. 

Jag möts av något helt annat:

Entreprenören Pernilla Nyrensten berättar att det tuffaste hon varit med om i bolaget var när hon tog Revolution Race till börsen. Att hon i samma stund blev miljardär nämns däremot inte.

Influencern Mikaela Forni beskriver hur hon som entreprenör känner en “ständig press”. 

En investerare som heter Viktor Gällström berättar att det tuffaste han varit med om i bolaget var när han inte nådde product-market-fit och kassan sinade. Och för Björn Lundéns vd Ulf var det värsta att behöva höja priserna nu i inflationen.

Slutligen har vi Cajsa Horn, som drabbades av “förseningar i leveranskedjan” när hennes hudkräm blev viral på TikTok.

Hallå, är det här ett skämt, eller? 

Detta är alltså några av Sveriges – nej faktiskt världens – mest privilegierade människor

Jag vill inte klaga på artikelserien, för grundidén är bra. Detta handlar om ett större fenomen som jag ser i både media, sociala medier och sommarprat, där svenska entreprenörer ska tjata om hur tufft det är att driva företag.

Detta är alltså några av Sveriges – nej faktiskt världens – mest privilegierade människor. De har säkert jobbat hårt för att komma dit de är, men ingen har stått med en pistol och tvingat dem att starta företag eller ta in kapital. Bara att ha ett socialt skyddsnät som gör att man kan starta eget är absolut inte en självklarhet för alla.

Men i stället för att vara ödmjuk inför detta så ska det gråtas ut. I stället för att se vilken tur och vilken möjlighet man haft så är man ett offer. “Buhu, jag har inte fått in min kapitalrunda!”, “Snyft, jag måste säga upp folk! Det är synd om MIG!”.

Jag lyssnar på Breakits podcast där reporter Åsa Johansson säger:

”Det är lågkonjunktur och många i samhället har det rätt bra fortfarande. Men för många entreprenörer i startups har det på bara ett par år blivit extremt mycket tuffare och de har drabbats stenhårt av det nya ekonomiska klimatet.”

Vänta, lever vi på samma planet? ”Drabbats stenhårt”? Känner ens vanliga entreprenörer igen sig i det här? 

Kris är INTE att det är lågkonjunktur och några privilegierade entreprenörer behöver dra ner

Det heter att entreprenörerna vill stötta andra i krisen genom att berätta. Jag förstår inte: Vilken kris menar de?

Kris är att inte ha mat på bordet. 

Kris är att inte ha en enda krona på kontot i slutet av månaden och matpriserna bara går upp.

Kris är att, som jag och min lillebror fick göra som små, tysta gömma oss med mamma när hyresvärden kom för att vräka oss, eftersom mamma inte kunnat betala hyran.

Kris är att vara ensamstående mamma och ligga inlagd på sjukhus och behöva lämna bort sina barn.

Kris är en planet som håller på att dö.

Kris är när barn skjuts till döds.

Kris är INTE att det är lågkonjunktur och några privilegierade entreprenörer behöver dra ner tillväxttakten i bolaget. Eller att någon entreprenör inte kan få in sin kapitalrunda. Eller att leadsen inte tickar in i samma takt som förut.

Herregud, jag skäms över hur verklighetsfrånvända människor är!

Problemet är att dessa människor verkar leva i en egobubbla

Det handlar inte om att vi ska låtsas att allt är bra, eller att entreprenörer inte ska vara öppna med sina tuffa stunder. 

Problemet är att dessa människor verkar leva i en egobubbla. Jag förstår till exempel att det är jobbigt att säga upp personal, men är det inte värre för den som fått sparken?

Men framförallt: Bakom de “tuffa” entreprenörshistorierna finns på riktigt viktiga berättelser. Som Deqa Abukar och Aysha Jones som i reportaget ovan vittnar om minoritetsstress, att vara ensam i många rum och inte ha ett nätverk från början. Eller Pernilla Nyrensten som nämner att hennes mamma gick bort samtidigt som börsnoteringen.

Eller som alla anställda som fått sparken i senaste sparpaketet. Hur mår de nu?

Det är bra att prata ut om det tuffa. Ännu bättre vore om några av världens mest privilegierade entreprenörer klev ut ur sin bubbla.

Världen brinner – lite perspektiv hade inte skadat.